jag blir så depp. allting i dessa tider handlar om kärlek. kärlek, kärlek, kärlek. men vi som inte har hittat ”den sanna kärleken” än? vi som sitter hemma och funderar på vad vi egentligen vill? till alla er som vet: Hur känns kärlek egentligen?
jag är en sån som förnekar alla mina känslor tills de övermannar mig. en typisk jag-vet-inte-vad-jag-har-förren-jag-har-förlorat-det människa. helt hopplöst. så när man egentligen kommer på vad man vill, känner, längtar efter då är det försent. har lyssnat mycket på delayed devotion med Duffy på sistone. den passar nog rätt bra.
*suck*
Jag är så patetisk ibland. Hopplös.
