En tjej på sjutton år, som gick i min klass i ettan, dog i söndags. Rektorn kom och berättade det idag. Men det sorgligaste var ändå inte att hon dog. Det var att det bara var en som blev ledsen. Några visste inte ens vem det var. Hon hade lyckats gå ett helt år med oss utan att lämna något bestående intryck. Josefin var den enda som kände henne. jag hade bara pratat med henne några fåtal gånger.
Det ger perspektiv, om att livet är skört och allt det där, men också på sig själv. Vem är jag med min ilska och besvikelse? Vilka är vi människor med alla våra intriger och spel?
Samtidigt blir jag lite arg på världen och mig själv. Nu är det inte tid att komma med sina egna världsliga problem, det är inte tillåtet, borde vara glad att jag ens är vid liv och har hälsan. Det är inte min rätt att klaga när andra har det värre. spelar då inte jag någon roll? Vem ska jag lämpa över mina problem på? Jag kan inte fortsätta ta de av mina vänner som, än så länge, orkar lyssna. De kommer inte orka i alla evighet.
Dagen avslutades med att jag såg läderlappen på Operan. Finkultur. Det är en komedi. Jag satt och skrattade som alla andra.
