jag önskar…

jag önskar att jag vore en skådespelare, för då skulle jag spela i sockersöta romantiska komedier. Jag skulle säga mina fina repliker ur djupet av mitt hjärta och få dem att låta övertygande. Jag ska glittra med mina ögon och lida kärlekskval. Det skulle bli förväxlingar och jag skulle vara ledsen för att jag och min älskade inte kommer överrens men sen på slutet kommer vi på att vi älskar varandra och hela filmen avslutas med en passionerad kyss och så lever vi lyckliga i alla våra dagar.

För på tv är kärleken äkta, på film så finns den och den går nästan att ta på för att den är så tydlig. På film vetr man vad man känner och det slutar alltid med att man säger det.

I verkligheten är man ensam, osäker och rädd. Kärleken finns inte och allt är tomhet, ett jagande efter vind.     

Jag önskar att jag var en skådespelare som bara gör romantiska komedier. Då skulle jag få uppleva vad äkta kärlek är.

jahaja

Gud gjorde människan enkel och rak men hon hittar på alla möjliga konster. (pred 7:30)

livet är allt bra underligt.

Jesus?

Det är så tomt ibland, Jesus. Rätt ofta faktiskt. Då vill jag bara att du ska ta upp mig i din famn och hålla om mig och säga att allt ska bli bra. Säga att du finns, märker du inte det? Låta mig vara ett litet barn. Men när kylan kommer och man känner sig så ensam, så ensam. Då är det svårt att tro. ännu svårare lir det när man i sin svaghet blir påhoppad av familjen. Med dumma frågor samt fördummande, fördömande kommentarer.

Min familj kommer inte komma med mig in i himmelriket. Om nu jag kommer in. Det verkar inte så självklart när man läser bibeln. Det känns också tungt.

Jesus var är du?

Det spelar ingen roll att man är vacker, om man är ensam.

Angående humor

I filmen förtrollad utspelas den här dialogen mellan prinsen och Nancy:

-This beautiful lady is Giselle, the love of my life, my heart’s true desire.

-WOW

-is something wrong?

-No, it’s just the way you said it. So straightforward, not a hint of irony.

 

Jag har fastnat mycket vid just de här raderna och tänker att det ligger ganska mycket allvar i dem. För det är lätt att säga sådana saker med just ironi i rösten. Att vara uppriktig och ärlig är svårt för man blir obönhörligt sårad. Därför gömmer vi oss bakom ironi, så slipper vi bli sårade. Dagens människa är av en feg natur.

Nuförtiden ska man ha humor i allt man gör. Hur allvarligt än ämnet är så kan man alltid lätta upp stämningen med ett skämt. Kraven på att man ska vara rolig (witty är ett passande engelskt ord) i samhället är stora och svåra att uppnå. På arbetsplatser, fest, i skolan, etc. är man rolig och vågar skämta så har man social kompetens.

Men humor är svårt. Det är svårt eller omöjligt att hitta ett skämt som passar alla, det blir lätt ansträngt, under bältet eller bara konstigt. Men det kan den snabbe lätt skämta bort.

Tillbaka till början, ärlighet. Det är som sagt lätt att gömma sig bakom en mur av skämt. Men det rena,ärliga i livet försvinner. Jag önskar att jag här skulle kunna ge ett löfte om att jag från och med nu ska börja bli mer ärlig och inte skämta bort allvarliga situationer. Men… både du och jag vet att det inte funkar så. Jag kommer fortsätta att dra konstiga skämt, för att vara ärlig är att blotta sitt innersta väsen. Och jag vet inte om jag vill att någon ska se det. Precis som alla andra vill jag skydda mig från världens ondska och vad är väl bättre än att skämta bort den och låtsas att det inte finns ett problem i världen som inte min humor kan rå på.

Julen.

Julen.

En härligt glittrande högtid, en chans att träffa vänner och släkt. En chans att prata, äta och skratta, eller överröstas få magknip och gråta.

Julen.

Då får man veta hur älskad man är genom att räkna presenter och julkort.  Då får man strosa och i butiker och insupa stämningen.                                 Ångesten, hysterin och larmet. 

Julen.

Kulörta lampor och brinnande ljus, doften av hemlagad mat.            Bränderna ökar, år för år, och alltfler dör av svält och kyla.

Julen.

Då snön skola glittra och falla lätt, när jultomten kommer med klappar. Men ute står regnet som spön i backen och man får saker man inte vill ha.

Julen.

Är över så fort att man undrar: var den här? Var var ljuset, myset, friden? Där sitter man på juldagen omgiven av klappar. 

I det ensammaste landet i världen.

En dag, idag.

Imorgon är det första advent, då går vi in i väntans tider. Vi väntar på Jesus som snart ska födas, igen.

Idag är det nyårsafton. Det blir till att vänta in det nya kyrkoåret. Eller?

Dagen Idag har inte ägnats åt någonting. En ledig dag har det varit. Fastnade framför tv:n. såg ett program om en person som vägde 465 kilo och inte hade tvättat sig på 4 år. jag mådde illa. Vad är det vi gör med oss själva här i den rika delen av världen medan folk svälter?  Efter det kom ett program om städning. också då mådde jag illa. jag fick ett städryck som pågick i säkert en hel halvtimma. Sen satte jag mig och limmade ihop glasbitar. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med dem dock. De är så sköra.

Nu är det snart jul. Nu börjar köpstressen till Jesu ära.

Tills vi hörs igen…

Herrens frid till er alla.

Novembernatt.

Det snöade förut. Små fina snöflingor som fastnade i pälsen på min mössa och glittrade ikapp med mina fina röda skor. Mina Dorothy skor.

Imorse när jag skulle cykla till bussen var det frost på min sadel. det var så fint och jag ville nästan inte förstöra den vackra bilden. Men jag var tvungen. Allt är förgängligt.

 

Jag har haft en sång på hjärnan hela dagen. Kan inte hela, bara några rader. 

du måste finnas du måste jag lever mitt liv genom dig …

om du inte fanns till…

jag vore ingenting om du inte fanns… 

 

 

Jag letade upp texten. Den är väldigt passande just nu.

Du fördrev mig Gud.
Från mitt hemland slets jag bort.
Här är jag en flykting och en främling, och det ödet finner jag mig i.
Men du tog mitt barn, och du tar mej från min man,
jag kan inte längre se en mening.
Vad är det du vill? vad ska jag tro?

Tanken är svindlande, framför mig gapar en avgrund.
Hela mitt väsen gör uppror och vill säga nej.
Frågan är väckt och nu darrar min själ innför svaret.
Att du inte finns till, fast jag trodde på dig.

Vem skulle hjälpa mig uthärda livet härute?
Vem skulle ge mig den kraften som jag måste få?
Vem skulle trösta mig, jag är så liten på jorden?
Om du inte fanns till, ja vad gjorde jag då? 

Nej du måste finnas, du måste. Jag lever mitt liv genom dig.
Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav.
Du måste finnas, du måste, hur kan du då överge mig?
Jag vore ingenstans, jag vore ingenting. Om du inte fanns. 

Aldrig förut har jag haft dig i tal eller tanke.
Det lilla ordet som skrämmer och plågar mig så.
Ordet är om, om jag bett alla böner förgäves?
Om du inte finns till vad ska jag göra då? 

Vem skulle känna min ånger och sedan förlåta?
Friden i själen, ja vem skulle skänka mig den?
Vem skulle så ta emot mig till slut efter döden?
Om du inte fanns till, vem tog hand om mig sen?  

Nej, du måste finnas, du måste, jag lever mitt liv genom dig.
Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav.
Du måste finnas, du måste, hur kan du då överge mig?
Jag vore ingenstans, jag vore ingenting. Om du inte fanns

Du måste finnas du måste, hur kan du då överge mig?
Jag vore ingenstans, jag vore ingenting.
Om du inte fanns.

ur: Kristina från Duvemåla.

Iiiiihhh…

Fatta att det är 16-17 grader i hela huset! Jag som aldrig fryser, skakar som ett asplöv.

…

”det sägs att efter regnet, kommer solen fram igen men det hjälper sällan dem som blivit våta.”

Ibland slår den mig, den där sorgsenheten. Vet inte vad den egentligen beror på men… ändå är den där. Helt plötsligt. Hjärtat som en sten. Saknaden efter Någon. Längtan efter frihet. Önskan att vara någon annanstans. Önskan att vara någon annan. Att bara krypa upp i Guds famn. En stor varm famn som bara omsluter mig och fyller mig med värme. Som säger att allt är bra för Han kan fixa det.

Vemodighet. Insikten att livet är. Det enda som är säkert med livet är att det ska ta slut. Funderingar.

Äsch.

Nåd och Frid